I utkanten av Åkersberga i Roslagen finns det ett litet samhälle som heter Margretelund. Alldeles intill Margretelund, en bit upp i skogen, ligger en sjö som heter Valsjön. Det är en ganska liten sjö som är rik på gädda och abborre. Det finns gott om vass för fiskarna att gömma sig i och eftersom sjön är ganska djup finns det svalka att finna för de små liven även under de hetaste högsommardagarna.

Just en sådan dag, när jag var en liten pojke, var jag vid Valsjön och fiskade med min kompis Mattias. Vi hade varsit halvkasst fiskespö men vad vi saknade i utrustning och erfarenhet kompenserade vi mer än nog för med vår entusiasm och blinda självförtroende. Ett par drag var hade vi, en wobbler och två spinners. Med wobblern hoppades vi fånga gädda och med våra spinners, aborre. Vem vet vad vi hade kunnat åstadkomma med bättre grejer. Om bara http://www.allaannonser.se/ hade funnits då.

Hursomhelst stod vi och kastade om och om igen. Ni vet hur det låter. Först ett surrande och därefter ett plask. Sedan ljudet av ett spö som spänns och lätet av linan som rullas in igen. Mest fick vi förstås bottennapp. Ibland drog det till i linan men inget fastnade, annat än sjöväxter och delar av en rostig gammal cykel.

Dagen började lida mot kväll. Vi pratade inte så värst mycket, det var inte poängen – vi var ju där för att få fisk. Om vi fick fisk skulle vi ha pratat om fiskelyckan. I takt med att solen sjönk på himlen blev det också lite svalare i luften. Mattias hade ingen jacka med sig så han ville gå hem. Jag var bättre förberedd (vilket var min mammas förtjänst och inte min egen) och hade en ylletröja i ryggsäcken. Vi bestämde att han skulle gå och jag stanna kvar. Om jag fick något skulle vi dela på fångsten. Bokstavligen dela, på mitten med en kniv. Fråga mig inte varför. Fisk är ju förstås nyttigt, kanske var det så vi tänkte.

Det började närma sig skymning. Koltrastsång ekade över sjön. Ett avlägset plask bland vassen. Ingen människa hördes och sjön låg stilla. Granarna speglades uppochner utefter strandkanterna. Lyckligtvis fanns där heller inga mygg, eller så var de bara inte intresserade av mig.

Slentrianmässigt stod jag och kastade. En kvart, en halvtimme, fyrtiofem minuter. Jag räknade inte med att få något och verkligen inte något som skulle vara denna möda värd. Men plötsligt, som i så många andra fiskeskildringar, så nappade det. Och det rejält.

Jag börjar veva. Vevar några sekunder och sedan låter jag linan löpa. Vevar lite till. Jag skymtar något under ytan. Det ser ut som ett bildäck. Ett traktordäck. För ett ögonblick blir jag besviken. Men så skjuter den upp från under ytan, som en stock som man hållit ner och sedan släpper, upp flyger den största, guldbrunaste gäddan jag någonsin skådat. Det är som att den står stilla i luften framför mig för att sedan landa i vattnet igen, gör mig dyblöt, river av linan och försvinner ner i djupet igen. Gammalgäddan, jag såg den. Gammelgäddan.